Yoga kommer bäst till sin rätt på vackra platser

Under senvåren och nu i sommar har jag fastnat för det här med Yogan på riktigt. Så mycket att jag nästan kallar mig för en Yogis. Anledningen att jag började är ju naturligtvis min rygg som när den gör ont också ser till att precis hela kroppen är stel, stelare stelast. När jag sen hittade Malin Berghagens YogaCD och kunde Yoga hemma i vår härliga vinterträdgård började jag bli såld. Jag gillar ju det här med meditation, det är en av anledningarna att jag tycker så mycket om att springa, hjärnan får en omstart. Och Yoga är meditation i rörelse (självklart för många säkert, men det visste inte jag förut) och den gör mig också stark (det visste jag inte heller), jag är fortfarande stel men sakta blir det mindre stelt.

Men något som jag märkt är att platserna för Yoga spelar stor roll för mig. Att gå in på ett gym i en vanlig träningssal där kommer inte Yogan till sin rätt för mig. Hemma i vinterträdgården går det bra, där är vackert. På Mamita går det också bra, det är en helt vanlig lokal men lite ombonad och med fönster! Fönster gör skillnad. Och på Mamita finns Malin. Malin gör det där lilla extra på yogaklasserna, hon tänder ljus och sprayar något på oss som ska rensa chakran innan vi lugnt och stilla börjar vårt yogapass och efteråt när vi bara slappnar av på mattan får vi en härlig smörja i nacken. Ibland sjunger hon för oss och ibland läser hon en vacker dikt innan det är dags att resa sig från mattan och säga Namaste. Inte helt otippat följer jag Malins blogg, och det är också där jag fick iden att ta med yogan till klipporna. Så tog jag med mig Vicky och mattan längst ut på Muskö för att Yoga till havets ljud. Jag fick inte ut riktigt så mycket som jag ville av Yogan eftersom det här ställde krav på mig att själv komma ihåg övningarna för att slippa avbryta och tjuvkika och det klarade jag inte riktigt, men kanske nästa gång, eller nästa? Jag ville inte förstöra havets ljud med att ha lurar i öronen utan i stället gjorde jag de övningar som Malin lagt ut på sin blogg.

Med mig hade jag ju också Vicky som lyssnar lika bra till "Puppe"... Hon bara älskar vatten den hunden men inte om det når henne upp över magen.. hon vägrar helt enkelt att simma. Men har väldigt svårt att låta bli vattnet samtidigt som hon är skraj för att trilla i. Hon fick springa av sig längs klipporna och plaska i stenhålorna innan jag satte igång med min Yoga. Efteråt när jag yogat klart kommer hon som vanligt fram och vill vara nära mig. Det är något speciellt med den hunden och hennes behov av närhet. Ända sen hon varit liten har hon krypit intill mig och det sitter kvar än idag. Nu är jag inget proffs på det här med att ta självporträtt med iPhonen som andra erfarna bloggerskor men jag försökte iallafall fånga vad jag menar på sista bilden. Där ligger jag ner på klippan och Puppe har slagit sig ner ovanför mitt huvud.