Ett år av löpförbud och sen plötsligt upphävt, vad hände?

När löpförbudet upphävdes, under den perioden bloggade jag inte alls så därför har det kanske blivit lite rörigt. Jag kan tänka mig att kanske en del rynkar på näsan och undrar hur ont har hon egentligen som springer omkring var och varannan dag? Saken är den att jag har aldrig haft ont när jag går och springer, förutom när det small till för 5 år sedan och läget var akut under ett halvårs tid. Och löpningen jag älskar ju den och jag har helt enkelt inte kunnat låta bli fast de flesta runtomkring förbjuder löpning vid diskbråck osv.

När jag väl sökte läkarvård för mitt ryggonda, (eller rättare sagt ergonomen på jobbet ringde och bokade tid när jag nästan stod och grät för att jag hade så ont vid skrivbordet på jobbet) då skickade doktorn mig asap till magnetröntgen. Sen tillbaka till doktorn som ger mig diagnosen diskbrock plus extra allt, ungefär så. Han ger mig också löpförbud och remiss till Spine Center han tycker jag ska operera för min rygg ser ut som om den är 70! Men jag fortsätter springa lite iallafall men jag trappar ner rejält, för att till vintern lägga ner den i princip helt och gå all in på vattenträning (springa i vatten) och balansboll. Under den perioden lyckas jag träna mig så stark i bålen att jag klarar av att cykla tjejvättern. Strax efter tjejvättern blir jag kallad till Spine Center och där talar de om för mig att nä, nä, diskbrock det har du inte, disken är helt trasig, du har absolut ingen stötdämpning kvar och du är kvalificerad för operation. Lite halvt chockad av beskedet samtidigt väl medveten om hur bra jag blivit av all träning så frågar jag till sist doktorn. Men får jag springa? Hon spänner ögonen i mig och säger du får aldrig någonsin mer springa. Nähä, säger jag, men vad händer då? Kan det bli ännu trasigare? Nej det händer ingenting säger doktorn, men du får ont. Och lägger sedan till, om du springer behöver du ju inte tala om det för mig iallafall. Det besöket slutar med att jag begär hjälp med ännu mer träning, för jag vill bli ännu bättre. Samtidigt så sätts jag upp för ett besök hos opereraren till hösten. Och jag får kontaktuppgifter till en sjukgymnast som ska vara bra.

Det är hos sjukgymnasten det händer. När jag kommer dit och berättar hur mycket jag redan tränar men att jag vill träna bättre, bli ännu starkare i bålen. Jag nämner också att jag vill springa men läkarna säger att jag inte ska. Då säger sjukgymnasten, ja, ja, men det är du som ska känna vad som gör ont och inte ont. Om du tycker att du kan springa, gör det då. Men du kanske ska springa lite kortare sträckor och oftare istället. Det var här jag också började skriva smärtdagbok och jag började variera skogslöpningen med att springa i djup sand. I sanden kan jag köra intervaller och ta ut mig fullständigt och skogen springer jag i skönaste lustempot. Och jag får inte ont av löpningen en enda gång. Men tricket är, bra underlag och springa upprätt. Aldrig, aldrig luta sig framåt, ni vet så man gör när man springer uppförsbacke. En upprätt hållning och en god bålmuskulatur det är vad det hela handlar om. Och man ska inte glömma att det fanns också en tid när jag sprang och faktiskt fick ont efteråt. Men inte nu längre, så jag säger tack balansboll, tack aptråkiga vattenträning och kanske framförallt tack Linda som lurade med mig att cykla tjejvättern. Utan den utmaningen hade jag inte gått in till hundra procent för bålträningen.