Veckan är cellgifterna dundrar omkring i min kropp börjar gå mot sitt slut, puh. Jag blir sakta bättre och bättre men mentalt är det riktigt jobbigt nu. Känner fortfarande inte igen min kropp och jag sover dåligare än någonsin. Vaknar flera gånger och drömmer så konstigt att ibland måste jag gå upp och göra något så jag är säker på att samma dröm inte stör mig när jag somnar igen, scary.
Igårkväll var jag lite uppgiven över att inte vara igenom helt än. Det är en vecka idag onsdag. Tänkte på min kropp som alltid finns där för mig och började nynna på Country Roads, take me home... och allt kändes genast lite bättre. Lättlurad hjärna, hi, hi.
Har nu än en gång vaknat av konstig sömn och förstår att det blir en till skräpdag. Hjälp mig sjunga Country Roads idag så kroppen får det stöd den såväl behöver.
Namaste!
0 kommentarer:
Skicka en kommentar