Hej backe!

Egentligen skulle jag skriva om något helt annat idag, något som jag började skriva om redan i söndags men glömde av att göra klart, guldfiskminnet som spelar mig ett spratt. Så bättre sent än aldrig... I söndags hade jag planerat att springa milen runt sjön men när jag kom upp på morgonen så kände jag inte riktigt för sjörundan och Paolo Robertos alla plakat överallt längs vägen med hurtiga nu har du kommit 3 km, gör 10 upphopp.  Det är också rätt otillgängligt på sina ställen och vill man slippa det värsta får man ge sig ut på asfalten någon kilometer och det gillar jag inte alls. Funderade som bäst vad som kunde locka mig mer och nu gjorde sig det gamla grustaget påmint. Två år sedan jag var där och sprang senast, sommaren 2013 när bröllopsklänningen helt plötsligt var för liten.... det var också sommaren jag upptäckte att jag råkat deffat hunden... Vickan hon fick hänga med på alla löppass och de var många, antingen backpass eller långpass. Långpassen hatade hon, men där backen den älskade hon. Jag fattar fortfarande inte varför. Så det blev ett kärt återseende idag. Jag älskar ju att plåga kroppen med korta intervaller och Vicky, jag tror nästan hon är schizofren. Hunden som är känd som den lata svarta schäfern som helst stannar kvar utanför lydnadsplanen och som definitivt inte vill ut och springa klockan fem på morgonen. Hon ränner backe upp och backe ner i fullt ös. Men när vi är klara kommer den lilla latmasken fram till sist. När jag står flåsandes och kippar efter luft då slänger hon sig ner i gruset och flyttar sig inte en millimeter förrän hon är helt säker på att vi är klara.