Löparknarkare?

När man blir hög på endorfiner och har väldigt svårt att låta bli att springa fast det är vinter, mörkt och kallt och rent allmänt borde låta bli så att kroppen istället läker, är man löparknarkare då?

I morse unnade jag mig en löptur, jag försöker verkligen hålla det till en gång i veckan nu. Men oj vad jag njöt och jag började fundera på när jag egentligen tycker allra bäst om att springa. Jag brukar säga att det är de tidiga försommarmorgnarna när kroppen får vakna samtidigt som naturen och morgonsolen värmer. Men sen förra året när jag började med vinterlöpning så blir jag tveksam. Det är svårare än någonsin att vakna när klockan ringer 04.20 och att komma upp och träna då kräver både motivation och disciplin. Men väl ute med Icebug på fötterna och grusvägar som är plogade och täckta av tillkörd snö, jag får ett grepp i underlaget utan dess like och kan föreställa mig hur hästarna känner på våren när marken tinar och de får fäste i underlaget igen. Dessutom är snön stötdämpande och mycket skonsammare än de torra sommarvägarna.

Jag vet inte längre när jag tycker bäst om att springa. Just nu kanske det är varje tillfälle jag är ute och springer för jag vet inte om jag kommer kunna fortsätta alls.