Definitivt ingen vanlig onsdag alls

Det är kallt, en sån där kyla som går genom märg och ben. Tänk att du står på pendeltåget, dörrarna öppnas vid varje station och även om du vet om vad som väntas är du ändå inte beredd på kylan som slungas in. Kan du sen tänka dig att man placerar ett handikappat barn i dörröppningen? Det kan inte jag.

Min första tanke när jag möttes av den synen  i morses var, hur kan man sätta ett rullstolsbundet förståndshandikappat barn på den platsen när det är så kallt? Det var hjärtskärande att gå förbi barnet som inte kunde kommunicera själv.  Jag sätter mig ner och ser hur personen som ansvarar för barnet på resan börjar plocka av både mössa och jacka. Vid det laget är jag så upprörd över vad jag ser att jag reser på mig och går fram till personen som håller på att ta av barnet kläderna, ber om ursäkt och frågar, vet du om hur kallt det är när dörrarna öppnas vid varje station? Nä, säger människan och skrattar lite nervöst - det är fruktansvärt kallt säger jag bestämt och går och sätter mig igen. Barnet kläddes på igen.

Senare, mycket senare på Idrottens Hus, larmet går. Jag och kollegan inlåsta på jobbet. Securitas kommer och släpper ur oss. Hinner precis med sista tåget för natten hem.

Ingen vanlig onsdag alls.