Det älskade och hatade gruset jag längtat efter

I somras sprang jag mycket i en uppförsbacke med mycket och löst grus. Kom att tänka på att det borde funka ungefär lika som när jag springer i vatten med flytbälte. Eftersom jag sjunker i gruset så blir det inte så stor belastning på ländryggen. Och det funkade, jag sprang där flera dagar i veckan i fyra veckor utan att ryggen protesterade. Det var riktigt tufft då i värmen.

Finns ett gammalt inlägg om vad jag kände för den träningen då som ni kan läsa här.

Men nu har jag saknat gruset på sistone. Vågar inte dra på för mycket på mina vanliga rundor utan joggar bara lätt för att vara snäll mot ryggen. Så jag saknar att ösa på ordentligt och ta ut mig rejält. Så idag tog jag med mig en hund och åkte bort till gruset. Det är Vicky som alltid får följa med tid. Hon behöver också uppbyggnadsträning och faktiskt så gillar hon gruset, i somras råkade jag också deffa henne av all löpning där...  Men tillbaka till dagens övning. Jag glömde av mig, sprang lätt framåtlutad i backen, kroppen hade glömt tekniken, inte förrän på slutet kom jag ihåg vikten av att springa helt upprätt. Och det straffade sig rätt rejält. Ryggen har värkt på rätt bra hela dagen. Lite undrar jag också om det inte är årstiden som gör att värken blir värre. Förra året vid den här tiden var jag i princip beredd att genomgå en operation. Det blir till att öka på balansbollträningen igen, inget annat att välja på och faktum är att jag har slarvat som tusan med sista månaden, mycket på grund av eleändes förkylningar men nu får det bli annat av igen.

Lite bilder från gruset