Ibland skriver jag att jag får ont och ont så jag gråter, varför?

Jag frågar mig själv det ibland, för det är inget jag tycker om att skriva. Jag lider långtifrån av någon livshotande sjukdom och därför känner jag mig ibland korkad som skriver att jag har ont. Vem är jag att klaga över att jag har ont jämfört med så många andra som har det värre. Men det behövs ibland för att förstå att det inte alltid går på räls att träna sig frisk och det viktigaste av allt, vikten av att inte ge upp. Fast det är motigt, fast det gör förbaskat ont ibland så gäller det för mig att tro på att det jag håller på med det hjälper. Och lite som den gamla klyschan är det, ont ska med ont fördrivas men det gäller att lyssna på kroppen, det är en balansgång, att lära känna sin kropp och veta vad som är fel men inte låta hjärnan låta lura in en i ett hörn, ge upp och lägga sig i soffan framför TV:n, det är det ingen som mår bättre av. Om jag hela tiden skrev glatt hur allt flyter på så tror jag snart att mina läsare skulle tappa tron på att träna sig frisk fungerar.

Ett sätt som får mig att glömma att jag har ont är när jag fotograferar. Då går jag helt upp i fotograferingen och glömmer det mesta. Jag är här och nu och inget annat får ta uppmärksamhet från mig. Jag tävlar förresten ut en timmas fotografering på min Facebooksida, gå in och tävla vetja, finns rätt god chans att vinna. Det enda som krävs är att gilla, dela och allt det där ni vet.
https://www.facebook.com/photobyheart.se