Jag försöker vara tacksam för att ha sluppit värsta sortens biverkningar som skelettvärk och outhärdliga blåsor i munnen. Men jag är ändå så trött på att vara trött. Fem dagars rejäl bakfylla, ungefär så har livet varit efter första behandlingen, jag tröstar mig med att jag sluppit det värsta men att känna tacksamhet när humöret tryter är svårt. Jag har också varit tvungen att ge upp min cancerdiet för att överhuvudtaget få i mig någon mat och det kändes som ett rejält nederlag. Riktigt bittert, dieten är en av mina soldater som ska hjälpa mig vinna och det kändes ohyggligt tufft att ge upp den nu när allt precis har börjat.
Jag har alltså sovit mestadels de här dagarna men jag har inte varit ensam. Vicky har följt mig som en skugga överallt, mer än vanligt faktiskt.
0 kommentarer:
Skicka en kommentar