Ni är så många som hör av er och undrar hur jag mår och jag skäms lite över att jag inte skrivit på länge. Det är så enkelt att luften gick ur när alla jobbiga cellgiftsbehandlingar var över så jag tappade lusten att skriva. Och egentligen är det först nu jag känner att kroppen tagit emot en rejäl smäll. När behandlingarna pågick mådde jag naturligtvis skit, men hur kroppen reagerat i långa loppet känner jag av först nu.
Kroppen är väldigt skör, sover dåligt och jag kan inte komma ihåg att jag haft så här dålig kondition någonsin. Den är så dålig att det känns som att den aldrig någonsin kommer komma tillbaks. Det har varit riktigt läskigt för det är långt ifrån som att ha pausat från löpning i ett halvår, det är som att aldrig ha löptränat alls. Jag undrar verkligen vad som hänt i kroppen. Trots det har jag slitit på med träning varje dag före min strålningsbehandling. Framförallt har jag yogat och cyklat mycket med Vicky, det har känts lite skonsammare än att pressa med löpning just nu så jag tänkte att samtidigt som jag tränar lugnt så kan jag öka på hundens kondition istället. Lugnt, trodde ni på det? Nä, inte jag heller, för jag kan varken cykla eller springa lugnt. Mtb går som tur är inte att cykla så snabbt med så det har fått bli min spärr eftersom jag själv inte har någon. Vicky hon har visat sig ha en riktig vinnarskalle, vi har legat sida vid sida på vägarna och när jag orkar cykla lite fortare än hon springer då jäklar blixtrar hon till, cykeln får inte vinna. Jag trodde aldrig jag skulle få den tröttmössan att ta i på riktigt. Själv har jag tagit helt och fullständigt slut på de här cykelturerna. Jag har tagit ut mig mer än vad som känts hälsosamt för jag vill ha tillbaks min kondition. Jag försöker varje gång att vara snäll mot mig själv och tänker att idag räcker det faktiskt om vi cyklar lugnt till sjön och tillbaks och leder cykeln uppför långa backen hem. Varje gång slutar med att vi hamnar borta på golfbanan, det är så långt det finns grusväg, och sen tvingar jag mig själv att cykla uppför den 400 m långa backen uppför berget. Där någonstans trillar jag ihop till en hög medans hunden springer före hem. Jag har aldrig förr varit så utschasad och har allvarligt tvivlat på att konditionen ska komma tillbaka.
Igår hände det äntligen, jag kände mig stark och sprang för första gången sedan i maj 7 km, förvisso i ett väldigt långsamt tempo men jag tog i hela backen hem, kände att ben, hjärta och lungor svarade, jag tog i mer, lät benen ta i så mycket de orkade. Tog ut mig helt och äntligen kändes kroppen normal, fullständigt urblåst med blodsmak i munnen och allt det där men normalt. Det jag känt förut har inte varit normalt, det har varit sjukt. Så vid trapporna till SöS idag tänkte jag att idag provar jag, jag småspringer upp och ser vad som händer och jag orkade ta mig upp lite lätt andfådd. De trapporna har jag med nöd och näppe orkat gå sakta, sakta uppför utan att stanna. Det är så skönt att börja känna sig normal igen och känna igen kroppen.
På hela denna resa kommer jag aldrig glömma hur jag faktiskt peppat andra människor att ta i lite extra. Jag fick ett meddelande från en vän en dag som berättade hur hon kroknade i joggingspåret, tittade ner på handleden som pryddes av pärlarmbandet, tänkte på mig och tog i lite till. För mig känns det oerhört fint att kunna peppa någon i sin träning. Att göra nytta av att dela med sig, det känns bra.
0 kommentarer:
Skicka en kommentar