Det kräver mer än att bita ihop under och överkäke, det kräver mod.

Att ha bestämt sig redan kvällen innan för att gå upp klockan 04:50 för att springa det är jag van vid. Ibland kräver det att man biter ihop sin under och överkäke (ja, uttrycket är lånat av Paolo Roberto) för att komma upp ur den varma sängen. Men att ge sig ut i 24 graders värme och springa intervaller i ett grustag i gassande sol, det kräver något helt annat, det kräver mod. Nu när jag sitter här och skriver undrar jag varför jag då utsätter mig för det, löpberoende helt enkelt, kan inte finnas någon annan diagnos på det.

Det är helt fantastiskt att få springa igen (få och få, läkaren har förbjudit mig men jag och sjukgymnasten kom fram till något annat, ska berätta mer om det någon dag) så nu kör jag ett sånt där härligt lugn och skönt långpass 1-2 dagar i veckan och däremellan lägger jag in intervaller i grustaget för att det är skonsamt mot ryggen, men det gäller att hålla sig upprätt, absolut inte luta sig framåt utan ha sprinterställning hela backen upp. Då kan jag springa utan att få ont. Och gruset det är ingen favorit, det är den absolut jobbigaste löpningen jag gjort. Vanliga intervallpass och backträning går inte att jämföra. Inte heller löpning i vatten. Och efter sisådär 7 pass så har det fortfarande min fulla respekt. Det kräver att jag bestämmer mig minst ett dygn innan och att jag sedan samlar mod hela vägen fram tills det är dags. Under passet är det lättare men även här vacklar hjärnan och försöker få mig att fuska... Och hunden som är jättelycklig i början av varje pass och sedan börjar maska för att till sist slänga sig framför mina fötter när vi är klara och jag stannar för att hälla vatten över huvudet.

Här är den, grusbacken vi ränner upp och ner i.