Jag vaknar och ett kraftigt höstregn öser ner ute. Om jag går ut i uterummet så vet jag att ljudet av regn mot plasttaket är öronbedövande. Men jag ligger kvar och väntar på att kroppen ska vakna, det tar tid, den är svårväckt. Jag längtar efter att gå ut där i regnet och dra in allt syre i mina lungor och bli helt genomvåt. Känna det friska i naturen mot min kropp. Jag älskar andetaget, att blunda och dra in syre genom näsan och känna hur en våg fyller bröstkorgen med full kraft, känna hur den fortsätter vandra längs ryggen och sedan sakta lämnar kroppen genom magen och näsan, det är så skönt, så friskt. Eller de häftiga kraftfulla andetagen på löpturen, när jag vrider ur det sista ur kroppen och andetaget ger den extra kraften till kroppen och förser den med syre. Känslan när kroppen känns helt ren och helt urblåst, så frisk och så stark.
Jag har nu inte andats ordentligt på en vecka, kroppen vill inte, lungorna gör för ont. Inte heller får jag gå ut och bli blöt och kall. Cellgifterna slår ut mitt immunförsvar helt så sannolikt skulle jag bli tvärsjuk och sätta nästa behandling på spel. Jag vet att cellgifterna är min bästa soldat just nu, det är de som krigar för mig nu, men jag kan inte låta bli att hata dem.
.JPG)
0 kommentarer:
Skicka en kommentar