Att våga gå sina drömmars väg

Hej på er! Det är längesen vi sågs här på bloggen. Jag har behövt paus från det mesta. All energi som cancern lånat från min kropp har inte lämnats tillbaka än. Men det kommer den att göra jag börjar känna det på riktigt nu även om det går sakta. Det här med att hitta energi och att få energi kan vara både lätt, svårt, mitt emellan och allt möjligt annat. För mig brukar det vara oförskämt lätt och jag tror till stor del det beror på att jag vågar, jag har ett mod att förändra tillvaron om jag inte trivs. Men under en längre tid nu har jag varit helt och hållet tömd på energi och inte varit kapabel att göra någon förändring alls och då är det genast mycket svårare att förse kroppen med energi. Varje dag har jag kämpat med att ens vakna på morgonen. Och det känns som ett rejält bakslag. Jag är färdigbehandlad, har börjat jobbat så smått igen och jag förväntar mig att bara som vanligt igen. Vara en person som går till jobbet igen och är som alla andra. Jag blir istället medveten om att det är nu det svåra börjar på så många sätt. Vägen tillbaka, jag ska försöka skriva lite om den framöver för den är nog lika viktig som att orka igenom behandlingarna. Häromveckan hade jag två härliga möten med kollegor. Jag och Annika pratade mycket om betydelsen av att jag bloggade under den svåra tiden och jag fick sån fin feedback av Annika. Jag visste inte när jag skrev att det gav andra människor så mycket energi och att inläggen hamnade på en svensk lagom nivå i positiv bemärkelse. Inläggen blev aldrig för mycket för läsarna.  Det känns fantastiskt att få den fina feedbacken och under vårt möte tänkte jag själv tillbaka och slogs av tanken hur fantastiskt det var att aldrig känna sig ensam i sin sjukdom. Fast jag var hemma isolerad i ett halvår. Ja, förutom sjukhusbesöken då så lämnade jag sällan hemmet och skogen. Men jag kände mig aldrig ensam och jag är oerhört tacksam för att ni fanns där hela tiden med stöttande ord. Ni har alla betytt väldigt mycket för mig och jag har glömt säga det. Så jag vill tacka er alla med de magiska orden som Kristiina skrev till mig den dagen jag behövde det som allra mest. Jag kommer aldrig glömma de här raderna. "I andra halvlek är man alltid lite tröttare än i den första, för att man kämpat väl! Det innebär också att matchen snart är över och där står du snart, med segerpokalen i hand. Kämpa Cecilia så hejar vi allt vad vi orkar här på läktaren så kan vi springa ut på plan sen och fira tillsammans. Kram” De här orden har jag tänkt på så ofta sen dess och de har gett en otrolig vilja och styrka. Oavsett vem du är som läser detta, har du det jobbigt sug i dig av de här orden och tänk på dem när det är som värst. Det hjälper, orden bär dig.