Det ser så bra ut att ingen kan ana vilken storm som pågår

Inte kunde jag ana att den här tiden skulle bli psykiskt mer påfrestande än behandlingarna. Jag har inte orkat blogga alls men ska verkligen försöka komma igång för just den här tiden efter är det svårt att få hjälp med och det här behövs skrivas om. Det är svårt att föreställa sig att det är jobbigt nu, jag är så tacksam för att behandlingarna gått så bra men har också en egen förväntan att vara som vanligt. Omgivningen ser bara den fysiskt starka och till utseendet pigga och friska människan. Varje dag är som en tornado, jag får koncentrera mig till max för varje sak jag ska göra och utan förvarning sveper sedan vinden iväg med all kraft och all koncentration och kvar står jag som ett tomt skal. Jag har väntat länge på att det ska ge med sig, bli bättre men det går snarare bakåt. Så jag har klurat och tänkt på vad jag själv kan göra för att bli bättre. Jag hade en ambition att komma igång med fotografering igen den här sommaren, jag har provat lite och lagt ner igen, det är inte kul och då får det helt enkelt vara. Diverse andra åtaganden är också avblåsta. Nästa sak som jag gör just nu är att ta ut all semester så jag verkligen får stänga av helt. Hela förra sommarens semester och detta årets. Det tog ett tag att komma fram till för det sitter i ryggmärgen att spara dagar. Nu känns det helt rätt, det är mentalt sett lättare att vila i en semesterform än sjukskrivning. Under en sjukskrivning så känner jag alltid en press att bli frisk så fort som möjligt. Så just nu känns allt mycket lugnare och jag kommer bara att ägna mig åt hundarna och träning framöver det är i de stunderna som min hjärna kan vila.