BROs rapport om den ojämlika vården för drabbade med spridd BC

Ofta har jag fått frågan kommer du bli helt frisk? Kommer du bli bra? Eller till och med, jaha, bröstcancer, jo men det är ju bra prognoser. Lika ofta som jag fått frågan, lika tålmodigt har jag svarat. Tålmodigt för jag vet att den som frågar gör det för min skull och vill hjälpa till att tända hopp eller hålla hopp vid liv. Jag gjorde exakt likadant själv innan cancercirkusen. Mitt svar är alltid - det är cancer, cancer är lömsk, det är därför den är farlig. Det finns aldrig några garantier för att cancern inte kommer tillbaka och det är då den är farlig. När jag säger detta skriker hela min kropp och jag vill skrika rakt ut till personen som frågar - Det är cancer för helvete! Människor dör fortfarande av cancer. 

Ja många botas idag, men alltför många dör, bröstcancer är en dödlig sjukdom. Dödlig om man får återfall och tyvärr får alltför många återfall. En femtedel av alla som drabbas dör. Två av tio personer överlever alltså inte. Det är när man får återfall som det är riktigt farligt, återfallen kommer oftast inom fem år. Efter fem år upphör de nogranna kontrollerna som följer efter en BC-behandling. Det får inte jag att gå ihop, kontrollerna upphör och risken att någon får återfall efter sex år är sannolikt lika stor. När en drabbad får återfall har den oftast bara ytterligare fem år kvar att leva. BC har en tendens att sprida sig till skelettet. Innan jag behandlades fick jag frågan om att delta i en forskningsstudie. Om jag uppfyllde ett kriterie som var ifall det fanns spridning till portvaktskörteln och det bara var ett visst antal mm stora så kunde jag få möjlighet att slippa axillutrymning (detta är en etablerad metod i många andra länder) och därmed få uppföljning i 10-15 år. Jag hoppades innerligt att jag skulle falla inom just de här kriterierna för att få nogrannare uppföljning. För jag visste redan då att återfallen är det som är farligt. Så blev det inte, spridningen var för stor för att undvika axillutrymning. Någon kanske funderar på vad har min läkare sagt om återfall. Sanningen är att jag har inte frågat, när man väl är där, drabbad och sitter hos läkarna och får allt förklarat, det räcker för att veta att de kan ändå inte svara på frågan. Och, tja, frågor som inte går att få svar på, varför ska jag ställa dem? När de förklarar att det är inte bra att det spridit sig till armhålan och talar om att jag ska få de tuffaste behandlingarna som finns plus maxdos av strålning som är 33+5 gånger, ja, då känns frågan helt överflödig. Jag vet vad jag har att kämpa mot. Nu är det två år sedan jag fick min diagnos, tiden börjar komma ikapp och tankar kring återfall inom femårsperioden blir svårare och svårare att hindra.

Varför skriver jag allt det här? Jo för att inte den nonchalans kring cancer som jag märker börjar sprida sig inte ska få ännu större fäste. Ja massor av människor botas för att vi har en fantastisk läkarvård, men fortfarande dör 20% i BC av de som drabbas. Forskning och tillgång till mediciner är fortfarande extremt viktigt. Mediciner som finns idag men som inte alla får tillgång till beroende på vart de bor.

Lidaloppet är ett samarbete med den lokala Bröstcancerföreningen Amazona